Vad händer i februari, Åsa Elieson?

Sista veckan i februari kommer konstnären Åsa Elieson till Gnesta för att bygga och uppföra ett performance. Det ska utspela sig både i Vår Lokals skyltfönster vid Gnestas torg, och på Gnestas virituella torg – den enorma facebookgruppen Gnesta tillsammans. I sitt konstnärsskap arbetar Åsa Elieson med tre semifiktiva karaktärer som hon har skapat. Precis som många andra så bygger dessa karaktärer sin identitet med hjälp av internet, t.ex. genom facebookprofiler och bloggar. “Det är kul att de både är föreställningar om sig själva och kanske i ännu högre grad andras föreställningar om dem, samtidigt som de lika clueless som vilken idiotisk människa som helst går omkring och är. Ungefär som en random instagramanvändare. Dels fiktiv, dels verklig.” Åsa kommer synas i fönstret och på Gnesta tillsammans 20-26 februari.

Hej Åsa! Vi är nyfikna – vem är du?

Jag är en materialkonstnär som är fastbunden i världen och försöker ställa till med dans och bråk med de rep som binder mig till den. Hittills har det varit rätt mycket drama.

I Lars Jakobsons roman “Den röda damens slott” finns en vits som jag tycker är väldigt rolig. En professor i historia befinner sig på en middagsbjudning och när hans bordsdam får veta att han är professor i historia så utbrister hon: “Nämen så roligt! Berätta en!” Göteborgshumorn i den och att den ställer språkbruk mot varandra på det där slapstickartade sättet och därigenom uppdagar något på samma gång hissnande som löjligt är i och för sig kul. Men vad jag framför allt gillar så mycket med den där passagen i världen är att storyn befinner sig inne i en roman och att det inuti den romanen finns detta konstruerade rum som är den här scenen. Den där bordsdamen inuti romanen tar liksom upp en liten nål från sin plats där inuti världsaltet och trycker från den belägenheten nålens spets mot bubblan som är “Världsordningen”. Eller kanske ”Berättelsen”. Det tycker jag är kul. Jag kan inte helt förklara det, men det tycker jag är performativitet, på nåt sätt. Att genomborra lager, olika typer av materialiteter. Tider, rum, dataskärmar, föreställningar och papper och what not. En möjlighet som till och med en fiktiv karaktär har, en icke namngiven bordsdam som inte är stort mycket mer i världen än en anekdot i en roman. Det är lika anspråkslöst som mäktigt, tycker jag.

Att den där tidsplatsen finns, där det narrativa materialet möter det fysiska faktumet tycker jag är så jäkla intressant. Att försöka verka där, utan att göra någotdera material till rekvisita, inte göra en inramningsbar bild av det, representation eller förklaring eller något sådant. Utan istället utgöra kropp i världen. Gnugga olikartade material – såsom dröm och kropp, tid och plats – mot varandra.

Vi vaknar om morgonen efter nattens drömhärjningar och de finns fortsatt i oss, även om vår hjärna ibland inte minns drömmen. Och så ställs vi genast inför en annan sorts faktum som vår nyvakna kropp är. Hur hänger detta fysiska faktum samman med de faktiska drömmar vi haft under natten, drömmar som kanske rest tusentals år i tiden, genom andra människor och in i skrymslen av existensen vi inte visste att vi bar med oss? På morgonen ligger vi där och är också ofrånkomligen denna dödliga kropp. Hur göra med det? För mig är det där konsten börjar.

Berätta kort om din idé för performancet – hur uppstod den? Hur ser din arbetsprocess ut?

Jag vet inte riktigt om jag ”kom på en idé till performancet”. Mer är det väl omständigheter som tätar ihop sig gradvis, från olika håll. När jag fick veta att ett realtidsverk skulle ta plats i skyltfönstret som vätte mot ett torg och att verket också skulle kunna använda webben som en plats att realiseras på i presens så strålade många trådar samman för mig. Torget, fönstret och gränsen som plats.

Under många år har jag arbetat karaktärsdrivet med performativitet. Jag har upprättat tre semifiktiva karaktärer som sedan ungefär 2005 på olika sätt infiltrerat världen, verkat i och genom den, som någon sorts gränsvarelser. Det är kul att de både är föreställningar om sig själva och kanske i ännu högre grad andras föreställningar om dem, samtidigt som de lika clueless som vilken idiotisk människa som helst går omkring och är. Ungefär som en random instagramanvändare. Dels fiktiv, dels verklig. Omöjligt att hålla reda på vilket – när.

Men den här gången tänker jag utgå från en karaktär som sedan tusentals år redan är känd och väletablerad i kulturen och världen, nämligen Medea. Dotter till en Gud, själv människa med trolldomskunskaper. Fiktiv och verklig. Verklig för att världen redan känner Medea.

Jag säger ogärna performance för att det är väldigt missvisande för mitt arbetssätt. Ordet får en så lätt att tänka på något separerat, något från resten av världen sär- eller avskilt. Någon typ av undantag. En föreställning i betydelsen en representation av världen, framställd inför någon, en publik, istället för något som i sig själv utgör världen. Jag tänker istället på min konstutövning som ett pågående verb, som pågår mitt i världen utan början och utan slut och som består av världen, inte porträtterar den. Det som utspelar sig mitt i Gnesta sista veckan i februari är inte entydigt något att titta på, utan är lika mycket något pågående att ingå i, bestå av, förhandla inuti. Via nätet eller via den stora skärmen, alltså skyltfönstret på torget. Det blir en hel veckas skärmtid för den som vill.

Jag blev också mycket pigg på tanken om skyltfönstret eftersom det i så hög grad är en plats som möjliggör våra begär. Och är den där nästan-verkligheten och den där nästan-overkligheten på samma gång. Jag tänker mig att det begär som väcks inför en sådan gräns har ett särskilt intensivt liv just invid ett fönster (ett skyltfönster, en mobilskärm eller en tv-skärm till exempel) därför att vi är avskilda från det vi begär och det vi begär därigenom ter sig enklare, kanske tryggare, entydigare i alla fall eftersom det är enkelriktat. Tittaren begär. Så fort du köpt de skitsnygga stövletter du i veckor glott på genom skyltfönstret har de blivit något helt annat. Något som kanske får dig att fastna i snömodden till exempel. Men i och med upprättandet av skärmen, fönstret, den transparenta men glashårda gränsytan så upprätthålls en gräns som ger fri lejd åt att hänge sig åt begäret. Fönsteravskiljandet som projektionsyta för allt möjligt. Vi får se vad vi kan göra med den situationen, det grundvillkoret.

Vilka teman eller frågor vill du belysa med ditt verk?

Man kan också tänka på den genomskinliga stenhårda gränsen som något som möjliggör att upprätthålla förhållandet till ”den andra”. Kvinnan till exempel. Eller invandraren. Naturen eller gulliga djur. Eller vilka företeelser som helst möjliga att begära på ett exotiserande sätt. Kanske som Jason begärde Medea i Euripides drama.

Därför är ett skyltfönster den perfekta platsen för mig att installera min medeagestalt i. Medea är ju som mest känd som kvinnan som blir sviken i kärlek och som hämnd för detta dödar sina barn. En kvinnas besatthet. Ödet. Lidande och lidelse och allt det där psykologiska. Men som politisk partikel då? Ett subjekt som efter sveket fortsatt brinner, som inte dör, utan låter döda och på så vis förblir levande i sitt ras. Som inte kan elimineras eftersom denna eld… är… eld. Vad gör det upplysta samhället med en sådan gestalt? Vad gör en sådan gestalt med ett samhälle, uppbyggt av upplysningsideal? Eld ska ju till för att kunna se, kasta ljus över saker och ting, men om den löper amok?

I Gnesta blir det inga barnamord, tror jag. Det blir en undersökning i den avskilda och fördrivna som fortsatt verksam, mitt inuti gränsen till vilken hon är förd. Den gestalt som hela den förnuftsbaserade upplysningsidén måste göra till ”det andra”. Fördriva, glasa in i monter på museum eller släcka, för att inte det upplysta moderna livet ska förgöras och bränna ut hela sin ljusa ”öppenhet”.

Och torget. Den öppna platsen för upplysta medborgare att utbyta och genomlysa idéer och argument på. Inget skumrask alls där mitt på torget. På grekiska heter det agoran. Det är den upplysta plats var det politiska livet, polıs, ska förhandlas av insiktsfulla och informerade medborgare som brukar sitt förnuft i samklang med andra upplysta och förnuftigt välbalanserade individer. Det här sägs vara en förutsättning för demokratin. Men vad innebär det för Medea? Och vad betyder det att hon måste fördrivas och ringas in som ”det andra” för att den upplysta demokratin med torget som ideal likabehandlingsplats ska kunna fungera i en liberal demokrati?

Genom litteraturforskaren Thomas Sjösvärd kom jag i kontakt med Willy Kyrklunds Medea från Mbongo när han skrev om detta drama i senaste numret av Hjärnstorm (nr. 123-124 med just tema På Torget.) I detta drama står den upplysta moderna och förnuftiga staden Korinth ställt i kontrast mot det vilda afrikanska Mbogo, där driftsliv, spiritualism och mystiskt mörker (antas) råda.

Sedan jag läste Thomas text i Hjärnstorm och därefter började forska vidare om Medea – i synnerhet Medea från Mbongo i Kyrklunds tappning – har jag inte kunnat släppa det. Det har så mycket att göra med vår tids förvirring och desperata försök att handskas med det nya jättetorg som internet är. Dess löften om allas tillgänglighet och förhoppningar om ”den upplysande och upplysta platsen”, där allt och alla ska kunna vistas och bidra till Insikt och Utveckling. Och där finns hela tiden och samtidigt jättemycket okontrollerade känslor och myter. Så många vill, likt borgarna i Korinth i Kyrklunds drama, hitta sätt att fördriva dessa dunkla krafter som anses hota de upplysta liberala värdena.

Väggen som skiljer den privata sfären, (grekiskans Oikos) och det offentliga (polıs) tycks vara osäkrad.

I det typiska grekiska dramat nyttjades en byggnad på scenen som kallades skene. Det är en byggnad där skådespelarna bytte om. Det som sker bakom väggen är dolt för publikens blick. Det är en vägg som säkerställer åtskillnaden mellan ”för folket framställt” och ”det privata livet”. Idag är det privata fiktionaliserat och framställt på scenen, och vad det gäller ”det inför publik framställda” finns krav på autenticitet, gärna i betydelsen privat. Den vridningen är intressant. Och själva fixpunkten för denna omförhandling tycks vara just gränsen själv, skärmen, fönstret.

Jag tror att många på det individuella planet mildrar den stress som kakafonin på internet-agoran för med sig genom att distansera sig något genom att betrakta det mesta som sker där som något mer eller mindre fiktivt, en sorts skådespel. Det ger en distans i vilken man kan behålla sin sans, sin känsla av att tillhöra Det Förnuftiga. Men när sedan världen börjar spela ut denna fiktion som verklighet och liksom slår tillbaka sina projektioner som en stark solstråle som träffar glasrutan och bränner ut hornhinnans bestämmande- och begärsrätt på tillbakavägen in i ögat så börjar alltfler skräckslaget ropa efter Sanning, en Sanning som liksom ska finnas bakom fiktionen och vara mera verklig än fiktionen är. Mera RIKTIG. Som någon sorts motpol. Återigen för att behålla känslan av att tillhöra det Upplysta, som hela moderniteten bygger på. Då blir det intressant att åter pröva vad teater och verklighet, i interaktiv relation till medborgare, egentligen är. Det blir vad verket på Samklang kommer att handla om. Autenticitet i fiktionen och fiktionen i autenticiteten. Vid torget, innanför glasrutan.

Läs mer om Åsa Elieson på hemsidan åsaelieson.se

Torsdag på torgen

Centralt för veckans verk är ljuset och mörkret, upplysningsmänniskorna som konstruerat en motsatt “andre” för att kunna definiera sig självt, soluppgången och solnedgången.

På torsdagen försöker Medea på nytt med kontakt i Gnesta tillsammans.

Någon lägger upp en bild på solnedgången, Medea kommenterar på ett sätt som folket inte accepterar.

Inlägget tas bort.

Tillslut blir Medea desperat efter kontakt. Hon går med på agorans och upplysningens handelsstrukturer för att få prata med någon.

Facebooks funktioner speglar svårigheterna att bli del av en plats där en inte känner någon.

Tisdag

På tisdagsmorgonen, i gryningen, hade Gnesta täckts av snö. Medea-dramat utspelar sig i Korinth, upplysningens plats. Men Medea ryms inte inom upplysningens ramar. Och upplysningen definierar sig utifrån “den andre”, någon att projicera det obegripliga och mörka på. Upplysningens frihet kräver denna andres ofrihet.

Det snötäckta Gnesta är under veckan ett slags Korinth. Snön förstärkte detta genom att måla Gnesta i vitt – Korinth kallas “den vita staden”.

En viktig symbol för upplysningen är torget – agoran. Där äger diskussionerna, de civiliserade mötena och demokratin rum. Facebook och platser som facebookgruppen Gnesta tillsammans är en nutida agora. I Åsa Eliesons verk finns ingen fysisk Medea, hon existerar bara på facebook. Hon tar plats där med viss svårighet. I dramat är Medea en trollkvinna, och alla vet att mobben på facebook-agoran är misstänksamma mot “troll”.

På tisdagen börjar Medea göra inlägg på facebook. Hon har klätt skyltfönstret till Vår Lokal med projektionsduk. Där projiceras hennes datorskärm. Från Gnestas fysiska torg går det alltså att betrakta hur Medea rör sig och interagerar i den virtuella världen.

Medea på facebook går inte in med agendan att provocera. Hon går in i trådar på Gnesta tillsammans och ställer enkla frågor som varför då?