Separatutställning, Galleri Detroit 20 april – 8 maj 2016

Sibirien förknippas ofta med deportation och kyla. Kanske också med stumt tvång och överhetens maktutövning. Den första ryska deporteringen till Sibirien gällde dock en symbol – stadsklockan i Uglich. År 1581 mördades tsarsonen Dimitrij och uppviglarna såg till att stadens klocka ljöd över nejden. Straffet lät inte vänta på sig. De upproriska spöades och fick sina tungor utskurna ur munnarna. Klockan drabbades av samma öde, den spöades och kläppen slets loss från sitt fäste. Sedan släpades den ett kvarts ton tunga pjäsen över Uralbergen till Sibirien. Där lämnades den, dömd till evig tystnad.

Sibirien här i Stockholm är en informell beteckning på ett område i Vasastaden. Dess centrala pulsåder är Roslagsgatan, där Galleri Detroit är beläget. Öknamnet Sibirien uppstod när området bebyggdes under 1800-talet sista decennier. Det ansågs då som avlägset beläget och det kunde kännas som en förvisning att behöva flytta dit. Områdets stora hyreskaserner med sin enkla utformning byggdes i huvudsak för att rymma folk ur arbetarklassen.

Under samma tid som Sibirien i Stockholm bebyggdes fick den stora stadsklockan en offentlig benådning. Reparerad fördes den 1892 under högtidliga former tillbaka till Uglich. Klockan kunde åter ljuda.

62 år senare inträffade en olycka i Sibirien. Vanadislundens vattenreservoaren sprang läck och åtta miljoner liter vatten forsade ut i kvarteren kring Roslagstull. Hundratals källare vattenfylldes.

Idag är avloppsrör och vattenledningar dragna genom galleriet på Roslagsgatan 21. Besökare på galleriet kan höra stadens brus och invånarnas kontroll av vattenmassors rörelse.

En installation om avslitna tungor, vattenmassors katastrof och de undertryckta språkens vattensjuka krav på upprättelse.

English version >>>The Great Flood of Siberia

Videoprojektion i det övre gallerirummet föreställer forsande vattnen. Projektionen placerades i riktning mot Vanadislunden och dess vattentorn som sprang läck 1954.

 

         

Från taket droppar en isbits droppar vars ljud förstärks av resonansen i badkaret. En gång i timmen ljuder dessutom rummet av en klocka, en ödesmättad gong-gong. Övriga ljud i rummet utgörs – beroende på väder – av regnvatten i det vertikala röret, och grannarnas spolningar i de horisontella. Någon gång då och då, ett spöktlikt ljud av en kropp som rör sig i ett badkar. Och droppar som slår mot plåten som står lutad mot väggen i bakgrunden.