Beställ boken genom info@ariel.nu eller via tel: 073-9894537
Köp boken via Adlibris:  https://www.adlibris.com/se/bok/sprak-och-ofornuft-9789187605185 eller via  http://www.audiatur.no/bokhandel/  eller  http://www.bokus.com/

Språk och oförnuft
–Konstens kunskap, kunskapens konst

I denna tredje antologi under rubriken »Konstens kunskap, kunskapens konst« möter vi filosofen och professorn i retorik Mats Rosengren, författaren Helena Granström, komponisten Lars-Gunnar Bodin, konstnärerna Loulou Cherinet och Åsa Elieson samt översättaren, skriftställaren och lingvisten John Swedenmark, som alla med var sina utgångspunkter tänker över villkoren för konstens kunskapande.

Konstnärer avkrävs i allt höge uträckning ett förnuftigt förhållande till skapandet. I mötet med utbildning, forskning och ansökningar tvingas konstnärer att reflektera, referera och beskriva sina verksamheter. Den kunskapsteoretiska apparat som de därmed påtvingas är hämtad från filosofins och vetenskapernas traditioner, samma traditioner som ofta definierat sin förnuftighet gentemot just konstens oförnuft. Här finns ett dilemma, som  denna bok försöker närma sig genom att pröva en kunskapsteoretisk begreppsbildning med utgångspunkt inte i förnuftets, utan i konsternas traditioner, språk och praktiker. Att veta, kunna, förmedla och förändra – vad innebär det i ljuset av konstens traditioner, praktiker och perspektiv?

 

Ur Magnus William-Olssons Inledning:

”Hela föreställningen om ett kunnande och vetande i och genom konsten måste grunda sig i en förnuftskritik. Förnuftet har ju som regel tagit avstånd just från konsten när det känt tvånget att definiera sig. Men – hur? Förnuftskritik hör till vår tids doxa, grundkurs inom akademien! Att kritisera förnuftet innebär idag inte att hota, utan snarare att trygga och bygga förnuftets institutioner. Hur ska en kritik undgå dekorum och faktiskt verka kritiskt under sådana omständigheter?
Idag har konstnärer större möjligheter än någonsin att formalisera sina och sina konstarters kunskapande. Det är uppenbarligen något vi gemensamt vill stödja. År 2014 beviljade till exempel Vetenskapsrådet konstnärliga forskningsprojekt närmare 28 miljoner kronor och bara de konstnärliga högskolorna i Stockholm fick i stadsbudgeten drygt 69 miljoner för forskarutbildning och forskning.
Inga jättelika summor i jämförelse. Och att staten över huvud taget satsar på konstens kunskapsväxt är förstås glädjande.
Men hur utövar detta kunskapande den nödvändiga förnuftskritiken i hägnet av institutioner som vilar på förnuftets anspråk? Här finns ett dilemma, som denna bok, och den serie böcker den ingår i, försöker närma sig genom att pröva en kunskapsteoretisk begreppsbildning med utgångspunkt inte i förnuftets, utan i konsternas traditioner, språk och praktiker: Konstnärliga forskare avkrävs metod, men är metod ett giltigt begrepp i konsten? Finns det en konstnärlig kritik? Att veta, kunna, förmedla och förändra – vad innebär det i ljuset av konstens traditioner, praktiker och perspektiv?
Lars-Gunnar Bodin, som varit verksam i det konstnärliga avantgardet i närmare 60 år och sett åtskilliga estetiska, politiska och filosofiska konjunkturer passera, påpekar i sitt bidrag att vår tids konst mer än tidigare präglas av »berättande och beskrivande«. Det är en viktig iakttagelse av ett fenomen som uttryckligen understöds av institutionerna. De konstnärer som söker pengar för sina projekt – och inte bara när de gäller »forskning« – tvingas att, i enlighet med instruktionerna, beskriva sin sak, så att makten med utgångspunkt i beskrivningarna kan jämföra och döma dem i förhållande till andra lika tydliga och ordnade formulär. Och de som utbildar sig på konsthögskolorna, i alla konstarter och discipliner,  måste numera i skrift visa att de teoretiskt och historiskt förmår reflektera över sina konstnärskap. Ibland poängterar högskolorna att skrivandet skall ta sig »essäns« form, en förnuftskritisk brasklapp som signalerar att man inte är ute efter »vetenskap«. Förnuftskritik skall alltså paradoxalt nog redovisas just som ett förnuftigt förhållande till det egna.
Nyckelbegreppet är här »reflektion«, ett kunskapande förhållningsätt, snarare än en metod, som signalerar avståndstagande från de vetenskapliga och i synnerhet de naturvetenskapliga kunskapstraditionerna. Utan några starka belägg gissar jag att det reflektionsbegrepp som åsyftas i dessa sammanhang ligger rätt nära det Paul Ricoeur utvecklade; en kommunikativ reflektion i ständig och oavgjord prövning av subjektiviteten.
Men reflektion är inget oomtvistat begrepp. I själva verket är det helt centralt i förnuftets historia och har, med utgångspunkt i Descartes och den »epistemologiska vändningen« varit ett avgörande slagfält för det tjugonde århundradets förnuftskritiska debatt i ljuset av psykoanalys, fenomenologi, hermenutik och dekonstruktion. Men i vår tid har reflektionen och i synnerhet självreflektionen, tycks det, ånyo annekterats av förnuftet.
Förmågan att se sitt eget som ett annat. Kanske är det vårt mest verksamma moraliska imperativ i tjugohundratalets andra decennium. Jag skulle vilja kalla det kravet på självbevisthet.  Det är ett krav som inbegriper förmågan att besinna oförmågan och som är centralt för det postdigitala tillståndet, där vi ständig tilltalas som oss-själva, det vill säga i egenskap av vår självreflexivitet.
Vår tids kapitalism när sig, som bekant, bland annat av hur vi i det digitala reflekteras genom våra manifesterade intressen, begär och preferenser. Facebook, Google och Amazon, ica, Konsum och Aftonbladet men också – som Edward Snowden visat – NSA och dess systrar, förfinar ständigt kommunikationen med vår algoritmiska skugga. Genom våra digitala representationer gör vi oss jämför- och urskiljbara som kunder, varor och undersåtar. Att reflektera sig själv i offentligheten är ur det perspektivet…”