Installation inom utställningen Power Distortion 1 på Konstnärshuset 2011.

Videonstallationen avtäcker ett stycke pågående korrespondens mellan två karaktärer, May Woodhouse och Barkman. Trots att oceaner av tid, rum och referenser skiljer de bägge åt, existerar de – liksom vi gör t ex på internet såväl som i lokaltrafiken – i ett slags samtidighet och i samma rum. En samtidighet med skarvar, falluckor, missförstånd, och längtan till något trots allt bortom, som väl ord alltid är? Ett ord eller en mening som landar med förskjutning ingen räknat med kan få oregerliga konsekvenser. På en tunnelbanestation kommunicerar vi kanske mer med våra kroppar, rörelser och attribut än med ord. Samtidigt är alla ord närvarande, osynligt burna inom passagerarna som befinner sig i rummet. Installationen Ord, bara ord, kommenterade och reflekterade Konstnärshusets drygt 100-åriga historia av korrespondens, förhoppningar, motsättningar försök till kommunikation.

På ena sidan berget av uppackade och ouppackade kartonger anar besökaren Mays skugga, hennes bara fötter (loopad videoprojektion) under klänningen på parketten framför (det sönderspelade) pianot. På notstället en sång eller text över notbladen, adresserad till den bakom kartongberget. Där, på andra sidan berget Barkmans tillhåll. Skrivmaskinen, påbörjade, avslutade, avfärdade och hopknycklade brev. Åtskilliga cigarettfimpar, nedrökta till filtret. Inne i en av kartongerna en film om ett brev som omständligt försöker skickas iväg till världen. (May. Möjligheten. Potentialiteten.)
           May Woodhouses’ piano. Video projection on the floor in front of the piano.

Barkmans stronghold at the other side of the installation. Video projection inside one of the boxes in front of the desk.

Övriga medverkande: Kira Carpelan, Guds söner (Leif Elggren&Kent Tankred), Learcio Redondo/Laura Eber, Sofia Ekström, Klara Lidén, Tina Nykvist och Ebba Bohlin.